var dags tid

jag tycker att jag har rätt till någon slags vuxentid per dygn! Hur gör ni andra... i mitt liv är det så mycket barn, jobb, mat, städ, fotboll, matsäckar, dans, piano, trumpet, kör och andra måsten.



Sen behöver jag tiden för mig själv som ibland är inskränkt till de 10 minuter det tar att köra från jobbet och hem. Om ingen ringer under tiden vill säga... och så måste jag träna. Annars mår jag ju inte bra. Jo, det är klart att träning är egen tid. Men jag jagar tiden med mej SJÄLV som enda sällskap.



Tiden som gör att jag kommer ihåg vem jag är... vem jag vill vara. Den tiden jag tror är superviktig inför den mest eftersatta tiden. Den med Björn, som jag valt att leva det vuxna livet med. Han som faktiskt inte bara är pappa åt mina barn ni vet... och som jag vill möta, inte bara som mamma till hans barn utan som kvinna...



När hinns det med? Nu menar jag inte bara den fysiska närheten. Den går ju att klämma in lite här och där... men den mentala. Djupet i relationen... Intresset och nyfikenheten för den andres särart. :-)



Den dag du inte förundras och förvånas av den som sitter bredvid är det dags att byta jobb, säger min pedagogiska mentor. Dags alltså att rannsaka mej själv... Hur ska jag kunna förundra och förvåna honom? Dags att ta tag i den biten oxå... kanske i bilen hem från jobbet?!