livet

idag blev livet så där smärtsamt tydligt... Storabarnen förlorade en skolkompis igår. Ingen nära, men påverkan är stor. Den lilla skolans trygghet är oxå den lilla skolans utsatthet. Alla känner alla på något vis. Alla blir berörda...



Nära samtal här hemma. Många kramar och en hel massa kärlek ger jag mina älskade barn under kvällen... Mammaångesten bultar i kroppen, tanken på den fruktansvärda situation som tagit plats i en familj från nu till evigheten går inte ens att snudda vid...



otillräcklighet... detta så svåra ord. Mitt alldeles eget monstruösa svårjobbade ord får med ens ännu fler dimensioner. Känner mej så ofta plågsamt otillräcklig. I tid, i närvaro, i acceptensen av mej själv, i orken, i livet alltså...



Tänker på otillräcklighetens polaritet - tillräcklig... här och nu, just ikväll denna novembermörka sorgna kväll, är jag en alldeles tillräckligt bra mamma... tillräckligt stark och tillräckligt svag...



och samtidigt en alldeles alldeles otillräcklig människa. Tack och lov...

Ikväll är otillräcklig ett skydd mot allt det som sker, fast det både är förbjudet och oinbjudet...



Ikväll är min otillräcklighet okej!