dags igen

att dra igång bloggen... tänk att tid är så lurigt. Jag har nog aldrig upplevt att den gått fortare än den gör just nu. En fördel? Nä, det tycker jag faktiskt inte. Jag borde ge mina egna tankar, mina reflektioner, min glädje och mitt engagemang mer tid. Istället tyngs axlarna av idel måsten och det blir allt svårare att stå rak i ryggen.

Jag ser det här, överallt runt omkring mej. Mina vänner åldras snabbt och vid en snabb blick i spegeln så ser jag ju att samma sak gäller mig. Rynkor etableras och de silvriga hårstråna blir fler. Men framför allt syns tröttheten och slitenheten - en besvikelse över att livet inte ger tid till det jag vill, det jag behöver.

Kanske måste vi våga titta tillbaka lite... granska forna tiders sociala sammanhang och fundera över vad som fanns i det som idag istället genererar ensamhet och frustration. Läste i Tara när jag var hos frissan om att kärnfamiljen är på väg ut. I just detta fall var det två systrar som köpt hus tillsammans. För att stötta varandra och dela livets glädje- och sorgeämnen.

Är kärnfamiljen snart ett minne blott? Eller kan den räddas? Är det i kärnfamiljen lyckan blir störst? Eller är det i situationer där jag får vara jag, du får vara du och vi tillsammans reflekterar och förundas över våra val att leva tillsammans när livet vill så?

Tänk om förändringen ligger i ett enda ord? Ett ord som är så svårt, så långt borta...

- Hjälp! -