snöns överraskande verkan

Vad är det som gör det? Vad är det som gör att vi glömmer hur snö påverkar väglag? Hörde ett inslag på radion där en klok man sa att vägen inte blir till sommar bara för att du sätter vinterdäck på fälgen.



I morse försökte jag ta mej till Borlänge. Under en resa om max fem kilometer hann jag se nio bilar i diket. Vägbanan såg säker ut. Ingen snö, för den hade ju drivit undan i den starka vinden. Men halkan var där! Jag själv valde en hastighet av 35 km/timmen och trots det gled jag fram och tillbaka över min lilla vägdel med jämna mellanrum. Tack vare min egen låga hastighet och att jag hade turen att inte glida samtidigt som en "odödlig" drog förbi i högre hastighet så gick det bra. Jag kunde ta mej av motorvägen och tillbaka till min ursprungsdestination via småvägarna. Motorvägen tillbaka var inget alternativ då den var upptagen av de ambulanser som tappert tog sig fram för att hjälpa.



Under tiden jag var där ute var jag egentligen inte mest rädd att själv köra av vägen. Däremot kände jag en stor oro att behöva "vara först" till alla dom som hamnade snett. Känner nån igen den känslan? Insikten att jag inte skulle kunna låta bli att stanna. Insikten och fantasin av vad jag då skulle kunna behöva hantera. Rädslan att faktiskt inte klara av att stanna...



Under hela mitt liv har jag varit en aktör i akuta situationer. Den som roddar, delar ut uppgifter, ser till att skaffa mej överblick. En räddare. Allt i en strävan efter att alltid kunna känna att jag gjort allt jag kan... men efter en upplevelse för ett antal år sedan där jag var med om en HLR som tyvärr inte gick som man önskar har jag blivit rädd. Rädd att mitt mönster ska vara förändrat. Att jag blivit en blundare. Min känsla av dödlighet är större... Kanske har det även med åldern att göra? Insikten om att livet inte är oändligt blir ju mer påtaglig ju längre jag själv får äran och möjligheten att leva.



Nu sitter jag här i soffan och jobbar, reflekterar och värdesätter. Axlarna börjar sjunka tillbaka. Bilderna av kvinnan i bilen i diket börjar blekna efter att ha läst att det inte inträffade några allvarliga personskador på min morgonsträcka. Ödmjukhet blir dagens ord... ödmjukhet och liv!



Var rädda om er alla nära och kära! Fundera på om du skulle vilja möta dej själv i trafiken... Sommaren är inte här, varken på vägen eller i luften. Men med tungan rätt i mun och en stor respekt för vädrets makter så får vi snart möta den igen... :-)

livet

idag blev livet så där smärtsamt tydligt... Storabarnen förlorade en skolkompis igår. Ingen nära, men påverkan är stor. Den lilla skolans trygghet är oxå den lilla skolans utsatthet. Alla känner alla på något vis. Alla blir berörda...



Nära samtal här hemma. Många kramar och en hel massa kärlek ger jag mina älskade barn under kvällen... Mammaångesten bultar i kroppen, tanken på den fruktansvärda situation som tagit plats i en familj från nu till evigheten går inte ens att snudda vid...



otillräcklighet... detta så svåra ord. Mitt alldeles eget monstruösa svårjobbade ord får med ens ännu fler dimensioner. Känner mej så ofta plågsamt otillräcklig. I tid, i närvaro, i acceptensen av mej själv, i orken, i livet alltså...



Tänker på otillräcklighetens polaritet - tillräcklig... här och nu, just ikväll denna novembermörka sorgna kväll, är jag en alldeles tillräckligt bra mamma... tillräckligt stark och tillräckligt svag...



och samtidigt en alldeles alldeles otillräcklig människa. Tack och lov...

Ikväll är otillräcklig ett skydd mot allt det som sker, fast det både är förbjudet och oinbjudet...



Ikväll är min otillräcklighet okej!