Vad är det som gör det? Vad är det som gör att vi glömmer hur snö påverkar väglag? Hörde ett inslag på radion där en klok man sa att vägen inte blir till sommar bara för att du sätter vinterdäck på fälgen.
I morse försökte jag ta mej till Borlänge. Under en resa om max fem kilometer hann jag se nio bilar i diket. Vägbanan såg säker ut. Ingen snö, för den hade ju drivit undan i den starka vinden. Men halkan var där! Jag själv valde en hastighet av 35 km/timmen och trots det gled jag fram och tillbaka över min lilla vägdel med jämna mellanrum. Tack vare min egen låga hastighet och att jag hade turen att inte glida samtidigt som en "odödlig" drog förbi i högre hastighet så gick det bra. Jag kunde ta mej av motorvägen och tillbaka till min ursprungsdestination via småvägarna. Motorvägen tillbaka var inget alternativ då den var upptagen av de ambulanser som tappert tog sig fram för att hjälpa.
Under tiden jag var där ute var jag egentligen inte mest rädd att själv köra av vägen. Däremot kände jag en stor oro att behöva "vara först" till alla dom som hamnade snett. Känner nån igen den känslan? Insikten att jag inte skulle kunna låta bli att stanna. Insikten och fantasin av vad jag då skulle kunna behöva hantera. Rädslan att faktiskt inte klara av att stanna...
Under hela mitt liv har jag varit en aktör i akuta situationer. Den som roddar, delar ut uppgifter, ser till att skaffa mej överblick. En räddare. Allt i en strävan efter att alltid kunna känna att jag gjort allt jag kan... men efter en upplevelse för ett antal år sedan där jag var med om en HLR som tyvärr inte gick som man önskar har jag blivit rädd. Rädd att mitt mönster ska vara förändrat. Att jag blivit en blundare. Min känsla av dödlighet är större... Kanske har det även med åldern att göra? Insikten om att livet inte är oändligt blir ju mer påtaglig ju längre jag själv får äran och möjligheten att leva.
Nu sitter jag här i soffan och jobbar, reflekterar och värdesätter. Axlarna börjar sjunka tillbaka. Bilderna av kvinnan i bilen i diket börjar blekna efter att ha läst att det inte inträffade några allvarliga personskador på min morgonsträcka. Ödmjukhet blir dagens ord... ödmjukhet och liv!
Var rädda om er alla nära och kära! Fundera på om du skulle vilja möta dej själv i trafiken... Sommaren är inte här, varken på vägen eller i luften. Men med tungan rätt i mun och en stor respekt för vädrets makter så får vi snart möta den igen... :-)
torsdag 25 november 2010
torsdag 18 november 2010
livet
idag blev livet så där smärtsamt tydligt... Storabarnen förlorade en skolkompis igår. Ingen nära, men påverkan är stor. Den lilla skolans trygghet är oxå den lilla skolans utsatthet. Alla känner alla på något vis. Alla blir berörda...
Nära samtal här hemma. Många kramar och en hel massa kärlek ger jag mina älskade barn under kvällen... Mammaångesten bultar i kroppen, tanken på den fruktansvärda situation som tagit plats i en familj från nu till evigheten går inte ens att snudda vid...
otillräcklighet... detta så svåra ord. Mitt alldeles eget monstruösa svårjobbade ord får med ens ännu fler dimensioner. Känner mej så ofta plågsamt otillräcklig. I tid, i närvaro, i acceptensen av mej själv, i orken, i livet alltså...
Tänker på otillräcklighetens polaritet - tillräcklig... här och nu, just ikväll denna novembermörka sorgna kväll, är jag en alldeles tillräckligt bra mamma... tillräckligt stark och tillräckligt svag...
och samtidigt en alldeles alldeles otillräcklig människa. Tack och lov...
Ikväll är otillräcklig ett skydd mot allt det som sker, fast det både är förbjudet och oinbjudet...
Ikväll är min otillräcklighet okej!
Nära samtal här hemma. Många kramar och en hel massa kärlek ger jag mina älskade barn under kvällen... Mammaångesten bultar i kroppen, tanken på den fruktansvärda situation som tagit plats i en familj från nu till evigheten går inte ens att snudda vid...
otillräcklighet... detta så svåra ord. Mitt alldeles eget monstruösa svårjobbade ord får med ens ännu fler dimensioner. Känner mej så ofta plågsamt otillräcklig. I tid, i närvaro, i acceptensen av mej själv, i orken, i livet alltså...
Tänker på otillräcklighetens polaritet - tillräcklig... här och nu, just ikväll denna novembermörka sorgna kväll, är jag en alldeles tillräckligt bra mamma... tillräckligt stark och tillräckligt svag...
och samtidigt en alldeles alldeles otillräcklig människa. Tack och lov...
Ikväll är otillräcklig ett skydd mot allt det som sker, fast det både är förbjudet och oinbjudet...
Ikväll är min otillräcklighet okej!
måndag 24 maj 2010
var dags tid
jag tycker att jag har rätt till någon slags vuxentid per dygn! Hur gör ni andra... i mitt liv är det så mycket barn, jobb, mat, städ, fotboll, matsäckar, dans, piano, trumpet, kör och andra måsten.
Sen behöver jag tiden för mig själv som ibland är inskränkt till de 10 minuter det tar att köra från jobbet och hem. Om ingen ringer under tiden vill säga... och så måste jag träna. Annars mår jag ju inte bra. Jo, det är klart att träning är egen tid. Men jag jagar tiden med mej SJÄLV som enda sällskap.
Tiden som gör att jag kommer ihåg vem jag är... vem jag vill vara. Den tiden jag tror är superviktig inför den mest eftersatta tiden. Den med Björn, som jag valt att leva det vuxna livet med. Han som faktiskt inte bara är pappa åt mina barn ni vet... och som jag vill möta, inte bara som mamma till hans barn utan som kvinna...
När hinns det med? Nu menar jag inte bara den fysiska närheten. Den går ju att klämma in lite här och där... men den mentala. Djupet i relationen... Intresset och nyfikenheten för den andres särart. :-)
Den dag du inte förundras och förvånas av den som sitter bredvid är det dags att byta jobb, säger min pedagogiska mentor. Dags alltså att rannsaka mej själv... Hur ska jag kunna förundra och förvåna honom? Dags att ta tag i den biten oxå... kanske i bilen hem från jobbet?!
Sen behöver jag tiden för mig själv som ibland är inskränkt till de 10 minuter det tar att köra från jobbet och hem. Om ingen ringer under tiden vill säga... och så måste jag träna. Annars mår jag ju inte bra. Jo, det är klart att träning är egen tid. Men jag jagar tiden med mej SJÄLV som enda sällskap.
Tiden som gör att jag kommer ihåg vem jag är... vem jag vill vara. Den tiden jag tror är superviktig inför den mest eftersatta tiden. Den med Björn, som jag valt att leva det vuxna livet med. Han som faktiskt inte bara är pappa åt mina barn ni vet... och som jag vill möta, inte bara som mamma till hans barn utan som kvinna...
När hinns det med? Nu menar jag inte bara den fysiska närheten. Den går ju att klämma in lite här och där... men den mentala. Djupet i relationen... Intresset och nyfikenheten för den andres särart. :-)
Den dag du inte förundras och förvånas av den som sitter bredvid är det dags att byta jobb, säger min pedagogiska mentor. Dags alltså att rannsaka mej själv... Hur ska jag kunna förundra och förvåna honom? Dags att ta tag i den biten oxå... kanske i bilen hem från jobbet?!
söndag 23 maj 2010
Jag - en miljöpartist?
det är inte så ofta, nu för tiden, jag har eller erkänner mej ha politiska förebilder och idoler. Men Maria Wetterstrand är en! Rakt igenom... Läs gärna artikeln i Afronbladet idag, http://www.aftonbladet.se/wendela/article7162764.ab . Bra reporter, kloka svar, intressanta reflektioner.
Närvaro, gott folk är det som gör skillnad. Hos politiker, hos sjuksköterskor, poliser, t-banevärdar, lärare, direktörer, skolledare och blivande stadsministrar!
Närvaro i form av intellekt, kompetens, ansvar, snabb reflektion, akutbedömning av krislägen och mod att stå upp för det man i grunden tror är viktigast.
Närvaro för att, så långt som möjligt slippa pudlar och kappvändningar.
"Nej, det bästa sättet för en politiker att vara som folk, det är att göra politik av att vara som folk. Det heter ju: Ta en sup och var som en människa. Det har Maria, en smula hårdraget, omsatt i politik. Och hon anser, med glimten i ögat ackompanjerat av ett gapskratt, men ändå på fullt allvar, att det är en av hennes största politiska segrar."
Jag som skolledare måste "ta min sup" och vara som en människa varje dag. Hela tiden. I varje möte. Jag är åklagare och försvarsadvokat, psykolog, kravställare, medlare, diktator och människa. Stark och svag i samma person. Som vem som helst.
Som Maria Wetterstrand, min för dagen politiska idol och förebild. En förebild jag trivs att spegla mig i. Kanske dyker det upp nån annan i morgon. Nån som speglar mej på ett annat sätt. Men idag är jag, om inte miljöpartist så åtminstone Maria-partist!
Å ni som funderar över att bli stadsministrar. Om ni fixar så inga fler av mina vänner (och inga andra heller för den delen) får cancer, att lagen kring kvinnofridsbrott blir tydligare så BRÅ slipper rapportera om fall som INTE leder till åtal och sen garantera att det är över 20 grader varmt mellan maj och augusti - om ni bara fixar det så har ni min röst den 19 september 2010. Årets viktigaste dag, min födelsedag! (ja, även för att det är val...)
Och jag anser, med glimten i ögat ackompanjerat av ett gapskratt, men ändå på fullt allvar, att närvaron i stunden. Orken att vara där. Att gråta. Bli förbannad. Skratta. Älska. Vara jag. - det är en av mina största personliga segrar. En pågående kamp. En vardaglig enkel seger jag hoppas jag aldrig någonsin ska behöva "pudla"!
and for now, over and out
Närvaro, gott folk är det som gör skillnad. Hos politiker, hos sjuksköterskor, poliser, t-banevärdar, lärare, direktörer, skolledare och blivande stadsministrar!
Närvaro i form av intellekt, kompetens, ansvar, snabb reflektion, akutbedömning av krislägen och mod att stå upp för det man i grunden tror är viktigast.
Närvaro för att, så långt som möjligt slippa pudlar och kappvändningar.
"Nej, det bästa sättet för en politiker att vara som folk, det är att göra politik av att vara som folk. Det heter ju: Ta en sup och var som en människa. Det har Maria, en smula hårdraget, omsatt i politik. Och hon anser, med glimten i ögat ackompanjerat av ett gapskratt, men ändå på fullt allvar, att det är en av hennes största politiska segrar."
Jag som skolledare måste "ta min sup" och vara som en människa varje dag. Hela tiden. I varje möte. Jag är åklagare och försvarsadvokat, psykolog, kravställare, medlare, diktator och människa. Stark och svag i samma person. Som vem som helst.
Som Maria Wetterstrand, min för dagen politiska idol och förebild. En förebild jag trivs att spegla mig i. Kanske dyker det upp nån annan i morgon. Nån som speglar mej på ett annat sätt. Men idag är jag, om inte miljöpartist så åtminstone Maria-partist!
Å ni som funderar över att bli stadsministrar. Om ni fixar så inga fler av mina vänner (och inga andra heller för den delen) får cancer, att lagen kring kvinnofridsbrott blir tydligare så BRÅ slipper rapportera om fall som INTE leder till åtal och sen garantera att det är över 20 grader varmt mellan maj och augusti - om ni bara fixar det så har ni min röst den 19 september 2010. Årets viktigaste dag, min födelsedag! (ja, även för att det är val...)
Och jag anser, med glimten i ögat ackompanjerat av ett gapskratt, men ändå på fullt allvar, att närvaron i stunden. Orken att vara där. Att gråta. Bli förbannad. Skratta. Älska. Vara jag. - det är en av mina största personliga segrar. En pågående kamp. En vardaglig enkel seger jag hoppas jag aldrig någonsin ska behöva "pudla"!
and for now, over and out
torsdag 20 maj 2010
så litet...
...och så ont.
Igår opererades ett litet navelbråck på mej. Visst hade jag förstått att det skulle kännas, men att en så liten operation i en sån liten del av kroppen kan göra så mycket ont hade jag nog inte riktigt tagit till mej. Lika bra det förstås... Det man inte vet har man inte ont av lixom. I alla fall inte innan :-)
Så, nu har jag några dagars påtvingad, absolut nödvändig vila framför mej. Nog bra ur fler perspektiv än just sårläkning. Men svår att hantera och acceptera utan just en fysisk förklaring.
Dagen idag har ägnats åt navelskådning... hehe... fyndiga jag. Film, läsning, besök av fina kollegor, mycket sovande, pillerknaprande och röd Fanta har gjort dagen innehållsrik ur ett ovant perspektiv. Mitt perspektiv!
I morgon ska jag ligga i andrafamiljens soffa och läka några timmar... alltmedan "Rut" städar mitt hus... Så gott kan livet vara...
Igår opererades ett litet navelbråck på mej. Visst hade jag förstått att det skulle kännas, men att en så liten operation i en sån liten del av kroppen kan göra så mycket ont hade jag nog inte riktigt tagit till mej. Lika bra det förstås... Det man inte vet har man inte ont av lixom. I alla fall inte innan :-)
Så, nu har jag några dagars påtvingad, absolut nödvändig vila framför mej. Nog bra ur fler perspektiv än just sårläkning. Men svår att hantera och acceptera utan just en fysisk förklaring.
Dagen idag har ägnats åt navelskådning... hehe... fyndiga jag. Film, läsning, besök av fina kollegor, mycket sovande, pillerknaprande och röd Fanta har gjort dagen innehållsrik ur ett ovant perspektiv. Mitt perspektiv!
I morgon ska jag ligga i andrafamiljens soffa och läka några timmar... alltmedan "Rut" städar mitt hus... Så gott kan livet vara...
torsdag 13 maj 2010
kvinnor kan - såklart!
idag fick jag förmånen att återigen spendera tid med vännen Anna-Carin. Ibland möter man på människor som förändrar och gör skillnad. Det är gott!
denna dag har vi kånkat och burit soffa i Årsta. Kört den till Väsby. Möblerat in den i nya huset. Ätit Thai i en solig trädgård tillsammans med sprakfålen och tänkaren. Och kört en kärra skräp till sopen.
Varje gång nåt slängs i dom där containrarna lättas hjärtat lite, eller är det bara inbillning? Idag kändes det så iallafall... Kan förklara varför folk går man ur huse till kommunernas sopstationer, helg efter helg. En symbolisk, renande släng-ritual vi alla behöver nu och då :-)
I morgon ska vi ses igen, vännen och jag. Denna gång skålande i champagne. En viktig, symbolisk handling i vandringen mellan dåtid, nutid och den prunkande, ljusnande framtid som är hennes!
Basta! ;-)
denna dag har vi kånkat och burit soffa i Årsta. Kört den till Väsby. Möblerat in den i nya huset. Ätit Thai i en solig trädgård tillsammans med sprakfålen och tänkaren. Och kört en kärra skräp till sopen.
Varje gång nåt slängs i dom där containrarna lättas hjärtat lite, eller är det bara inbillning? Idag kändes det så iallafall... Kan förklara varför folk går man ur huse till kommunernas sopstationer, helg efter helg. En symbolisk, renande släng-ritual vi alla behöver nu och då :-)
I morgon ska vi ses igen, vännen och jag. Denna gång skålande i champagne. En viktig, symbolisk handling i vandringen mellan dåtid, nutid och den prunkande, ljusnande framtid som är hennes!
Basta! ;-)
måndag 10 maj 2010
hemma igen
efter en helg värd att lägga på minnet, nära hjärtat! Lyckades missa att byta Europaväg men kom på det i höjd med Hallsberg. Då hade jag hunnit shoppa skor och ett par byxor oxå. Effektivitetens moder!
Väl framme i Arvika snirklade jag mej fram efter vägbeskrivningen "vänster i första rondellen, rakt genom nästa och sen svänger du höger precis innan du kör ut i skogen igen". Lite kärlek till stan redan då och där :-) En guidad tur på musikhögskolan - jag nog faktiskt egentligen alltid ångrat att jag inte gått på - följde innan vi for hem och hämtade stora A 7 år på skolan.
Lite varm i hjärtat blev jag allt när han på väg hem, viskar till sin far "ska hon stanna flera dar? Ska hon sova hos oss?" och svarar med ett "JIIIIPPPIE" när pappan sa ja :-)
Innanför dörren hemma i huset möts vi av lilla V, snart 3 år. Hon har just fått ett plåster på fingret. Med Lille Skutt. Snacka om ice breaker! Två nya kompisar på mindre än 20 minuter. Det är bra utdelning...
Fredagkvällen spenderades på two man hand med Håke. Bowling med sportdryck, middag och nattklubb med G&T visade sig vara ett på alla sätt vinnande koncept!
Hem till soffan för att hinna prata mer mer och mer
Lördagen var magisk:-) Fika på stan med Rebecka, Martin och fina lilla Minja, grillmiddag hemma i huset och sen en tältkväll för mej, Håke och hustru Maria, med Joe Labero. Magiskt? Japp :-)
Hem till soffan för att hinna prata mer mer mer mer och mer... denna natt ägnades åt att hissa och dissa Hajen 2.
Söndag - hemfärd... Frukost, fika och lunch utan att hinna resa oss från bordet ungefär. Jo, vi sov - å förlåt- såg på Kogänget i soffan oxå. Undrar var alla barn tog vägen bara...
En sväng till förbi Ingesund och en flukt på den mytumspunna magnifika Magnolian...
Avsked är skit! Så är det... Men nu hittar både jag och Doris vägen, så inte ska det ta 19 år till nästa färd?! Arvikafestivalen går av stapeln 15-17 juli... Jag, Anna-Carin och en liten husvagn borde nog allt ta och åka dit?!
Väl framme i Arvika snirklade jag mej fram efter vägbeskrivningen "vänster i första rondellen, rakt genom nästa och sen svänger du höger precis innan du kör ut i skogen igen". Lite kärlek till stan redan då och där :-) En guidad tur på musikhögskolan - jag nog faktiskt egentligen alltid ångrat att jag inte gått på - följde innan vi for hem och hämtade stora A 7 år på skolan.
Lite varm i hjärtat blev jag allt när han på väg hem, viskar till sin far "ska hon stanna flera dar? Ska hon sova hos oss?" och svarar med ett "JIIIIPPPIE" när pappan sa ja :-)
Innanför dörren hemma i huset möts vi av lilla V, snart 3 år. Hon har just fått ett plåster på fingret. Med Lille Skutt. Snacka om ice breaker! Två nya kompisar på mindre än 20 minuter. Det är bra utdelning...
Fredagkvällen spenderades på two man hand med Håke. Bowling med sportdryck, middag och nattklubb med G&T visade sig vara ett på alla sätt vinnande koncept!
Hem till soffan för att hinna prata mer mer och mer
Lördagen var magisk:-) Fika på stan med Rebecka, Martin och fina lilla Minja, grillmiddag hemma i huset och sen en tältkväll för mej, Håke och hustru Maria, med Joe Labero. Magiskt? Japp :-)
Hem till soffan för att hinna prata mer mer mer mer och mer... denna natt ägnades åt att hissa och dissa Hajen 2.
Söndag - hemfärd... Frukost, fika och lunch utan att hinna resa oss från bordet ungefär. Jo, vi sov - å förlåt- såg på Kogänget i soffan oxå. Undrar var alla barn tog vägen bara...
En sväng till förbi Ingesund och en flukt på den mytumspunna magnifika Magnolian...
Avsked är skit! Så är det... Men nu hittar både jag och Doris vägen, så inte ska det ta 19 år till nästa färd?! Arvikafestivalen går av stapeln 15-17 juli... Jag, Anna-Carin och en liten husvagn borde nog allt ta och åka dit?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
