Jag - en miljöpartist?

det är inte så ofta, nu för tiden, jag har eller erkänner mej ha politiska förebilder och idoler. Men Maria Wetterstrand är en! Rakt igenom... Läs gärna artikeln i Afronbladet idag, http://www.aftonbladet.se/wendela/article7162764.ab . Bra reporter, kloka svar, intressanta reflektioner.

Närvaro, gott folk är det som gör skillnad. Hos politiker, hos sjuksköterskor, poliser, t-banevärdar, lärare, direktörer, skolledare och blivande stadsministrar!

Närvaro i form av intellekt, kompetens, ansvar, snabb reflektion, akutbedömning av krislägen och mod att stå upp för det man i grunden tror är viktigast.

Närvaro för att, så långt som möjligt slippa pudlar och kappvändningar.

"Nej, det bästa sättet för en politiker att vara som folk, det är att göra politik av att vara som folk. Det heter ju: Ta en sup och var som en människa. Det har Maria, en smula hårdraget, omsatt i politik. Och hon anser, med glimten i ögat ackompanjerat av ett gapskratt, men ändå på fullt allvar, att det är en av hennes största politiska segrar."

Jag som skolledare måste "ta min sup" och vara som en människa varje dag. Hela tiden. I varje möte. Jag är åklagare och försvarsadvokat, psykolog, kravställare, medlare, diktator och människa. Stark och svag i samma person. Som vem som helst.

Som Maria Wetterstrand, min för dagen politiska idol och förebild. En förebild jag trivs att spegla mig i. Kanske dyker det upp nån annan i morgon. Nån som speglar mej på ett annat sätt. Men idag är jag, om inte miljöpartist så åtminstone Maria-partist!

Å ni som funderar över att bli stadsministrar. Om ni fixar så inga fler av mina vänner (och inga andra heller för den delen) får cancer, att lagen kring kvinnofridsbrott blir tydligare så BRÅ slipper rapportera om fall som INTE leder till åtal och sen garantera att det är över 20 grader varmt mellan maj och augusti - om ni bara fixar det så har ni min röst den 19 september 2010. Årets viktigaste dag, min födelsedag! (ja, även för att det är val...)

Och jag anser, med glimten i ögat ackompanjerat av ett gapskratt, men ändå på fullt allvar, att närvaron i stunden. Orken att vara där. Att gråta. Bli förbannad. Skratta. Älska. Vara jag. - det är en av mina största personliga segrar. En pågående kamp. En vardaglig enkel seger jag hoppas jag aldrig någonsin ska behöva "pudla"!

and for now, over and out

så litet...

...och så ont.

Igår opererades ett litet navelbråck på mej. Visst hade jag förstått att det skulle kännas, men att en så liten operation i en sån liten del av kroppen kan göra så mycket ont hade jag nog inte riktigt tagit till mej. Lika bra det förstås... Det man inte vet har man inte ont av lixom. I alla fall inte innan :-)

Så, nu har jag några dagars påtvingad, absolut nödvändig vila framför mej. Nog bra ur fler perspektiv än just sårläkning. Men svår att hantera och acceptera utan just en fysisk förklaring.

Dagen idag har ägnats åt navelskådning... hehe... fyndiga jag. Film, läsning, besök av fina kollegor, mycket sovande, pillerknaprande och röd Fanta har gjort dagen innehållsrik ur ett ovant perspektiv. Mitt perspektiv!

I morgon ska jag ligga i andrafamiljens soffa och läka några timmar... alltmedan "Rut" städar mitt hus... Så gott kan livet vara...

kvinnor kan - såklart!

idag fick jag förmånen att återigen spendera tid med vännen Anna-Carin. Ibland möter man på människor som förändrar och gör skillnad. Det är gott!

denna dag har vi kånkat och burit soffa i Årsta. Kört den till Väsby. Möblerat in den i nya huset. Ätit Thai i en solig trädgård tillsammans med sprakfålen och tänkaren. Och kört en kärra skräp till sopen.

Varje gång nåt slängs i dom där containrarna lättas hjärtat lite, eller är det bara inbillning? Idag kändes det så iallafall... Kan förklara varför folk går man ur huse till kommunernas sopstationer, helg efter helg. En symbolisk, renande släng-ritual vi alla behöver nu och då :-)

I morgon ska vi ses igen, vännen och jag. Denna gång skålande i champagne. En viktig, symbolisk handling i vandringen mellan dåtid, nutid och den prunkande, ljusnande framtid som är hennes!

Basta! ;-)

hemma igen

efter en helg värd att lägga på minnet, nära hjärtat! Lyckades missa att byta Europaväg men kom på det i höjd med Hallsberg. Då hade jag hunnit shoppa skor och ett par byxor oxå. Effektivitetens moder!

Väl framme i Arvika snirklade jag mej fram efter vägbeskrivningen "vänster i första rondellen, rakt genom nästa och sen svänger du höger precis innan du kör ut i skogen igen". Lite kärlek till stan redan då och där :-) En guidad tur på musikhögskolan - jag nog faktiskt egentligen alltid ångrat att jag inte gått på - följde innan vi for hem och hämtade stora A 7 år på skolan.

Lite varm i hjärtat blev jag allt när han på väg hem, viskar till sin far "ska hon stanna flera dar? Ska hon sova hos oss?" och svarar med ett "JIIIIPPPIE" när pappan sa ja :-)

Innanför dörren hemma i huset möts vi av lilla V, snart 3 år. Hon har just fått ett plåster på fingret. Med Lille Skutt. Snacka om ice breaker! Två nya kompisar på mindre än 20 minuter. Det är bra utdelning...

Fredagkvällen spenderades på two man hand med Håke. Bowling med sportdryck, middag och nattklubb med G&T visade sig vara ett på alla sätt vinnande koncept!

Hem till soffan för att hinna prata mer mer och mer

Lördagen var magisk:-) Fika på stan med Rebecka, Martin och fina lilla Minja, grillmiddag hemma i huset och sen en tältkväll för mej, Håke och hustru Maria, med Joe Labero. Magiskt? Japp :-)

Hem till soffan för att hinna prata mer mer mer mer och mer... denna natt ägnades åt att hissa och dissa Hajen 2.

Söndag - hemfärd... Frukost, fika och lunch utan att hinna resa oss från bordet ungefär. Jo, vi sov - å förlåt- såg på Kogänget i soffan oxå. Undrar var alla barn tog vägen bara...

En sväng till förbi Ingesund och en flukt på den mytumspunna magnifika Magnolian...

Avsked är skit! Så är det... Men nu hittar både jag och Doris vägen, så inte ska det ta 19 år till nästa färd?! Arvikafestivalen går av stapeln 15-17 juli... Jag, Anna-Carin och en liten husvagn borde nog allt ta och åka dit?!

ARVIKA!!!

en gång, för ett liv sen ungefär tänkte jag flytta till Arvika. Skulle plugga där, till tvåämneslärare i musik och svenska. Kul med ny stad & nya sammanhang lixom. En nära och kär vän hade jag hunnit placera där oxå... eller placera och placera. Han lixom bor där. Alltid. Har alltid gjort. Å kommer väl alltid göra. Förutom det där året i Stockholm 1991 då han och jag la grunden till när och kär i rätt stad :-)
Han är en av mina mest trogna tidvattenvänner. Ni vet sånna där viktiga människor som finns där, hela tiden, men ibland lite längre bort. Det gick nog nästan 10 år innan vågen rullade tillbaka. Via MSN som tillryggalägger stockholm-arvika på millisekunder...

I morgon, 7 maj 2010. Nästan 20 år och fem barn (tre här, två hos honom) (eller om sanningen ska fram så är det sex barn, eftersom jag via MSN även blivit vän med Håkes vän Rebecka som blev mamma för en månad sen :-) ) efter första gången vi träffades ska Stockholm-Arvika tillryggaläggas med hjälp av Doris, kaffetermos, chokladpraliner och Heavy Metal!
I morgon kväll är Arvika, mitt Arvika:-) Inte för att plugga, inte för att stanna... men tre dagar klarar väl även en Stockholmare av?! Med gott sällskap av Håke och en böljande tidvattenvåg :-)

dags igen

att dra igång bloggen... tänk att tid är så lurigt. Jag har nog aldrig upplevt att den gått fortare än den gör just nu. En fördel? Nä, det tycker jag faktiskt inte. Jag borde ge mina egna tankar, mina reflektioner, min glädje och mitt engagemang mer tid. Istället tyngs axlarna av idel måsten och det blir allt svårare att stå rak i ryggen.

Jag ser det här, överallt runt omkring mej. Mina vänner åldras snabbt och vid en snabb blick i spegeln så ser jag ju att samma sak gäller mig. Rynkor etableras och de silvriga hårstråna blir fler. Men framför allt syns tröttheten och slitenheten - en besvikelse över att livet inte ger tid till det jag vill, det jag behöver.

Kanske måste vi våga titta tillbaka lite... granska forna tiders sociala sammanhang och fundera över vad som fanns i det som idag istället genererar ensamhet och frustration. Läste i Tara när jag var hos frissan om att kärnfamiljen är på väg ut. I just detta fall var det två systrar som köpt hus tillsammans. För att stötta varandra och dela livets glädje- och sorgeämnen.

Är kärnfamiljen snart ett minne blott? Eller kan den räddas? Är det i kärnfamiljen lyckan blir störst? Eller är det i situationer där jag får vara jag, du får vara du och vi tillsammans reflekterar och förundas över våra val att leva tillsammans när livet vill så?

Tänk om förändringen ligger i ett enda ord? Ett ord som är så svårt, så långt borta...

- Hjälp! -

dagens goda...

mitt i allt som händer i mitt eget liv just nu så fick jag perspektiv idag! Genom jobbet har jag kommit i kontakt med en familj som drabbats hårt av livets orättvisa. Dessutom har dom drabbats av samhällets orättvisa... Den orättvisan är nästan svårare på nåt sätt...

Idag fick JAG möjlighet att göra något rätt! Att underlätta livet för en familj i kris... Ett enda litet telefonsamtal och en övertygelse hos mej om alla människors rätt till en rättvis behandling. Så enkelt - så svårt och så underbart skönt i mitt hjärta! Jag kan tyvärr inte rädda dom från livets orättvisa maktkamp, men samhällets förlorade för jag hittade en smitväg runt orättvisan.

Ja jag slår mej för bröstet! Inte för att jag är bättre än nån annan utanför att jag fick chansen, såg den och tog den!